Hmm, ja... Hej. Det var ett tag sedan.
Sitter i min nya lägenhet med min systers laptop och hittade min blogg i favoriterna. Jag har inte ägnat den här bloggen en tanke på väldigt länge. Jag har varit fullt upptagen med mitt.
Det är så mycket som har förändrats. Men på vissa andra sätt inte alls.
Vad som har förändrats. Mitt liv till det yttre. Jag jobbar inte länge på en provavdelning där jag inte vågade snacka med en janne utan i min egen klädaffär mitt på Storgatan. Varje dag står jag och knegar tillsammans med min syster och försöker överleva. Räkningar väller in mycket fortare och tätare än vad kundernas pengar gör. Och det gör mig galen av oro. Självklart vill jag att allt ska gå bra, att jag ska kunna ta ut en hög lön och känna mig tillfreds med livet. Iallafall med jobbdelen. Men faktumet är det att 7/10 företag går i konkurs under de första tre åren, och sedan ytterligare ett av de tre under de följande två åren. Alltså, 2/10 företag har överlevt efter fem år.
Förrutom jobbet så har mitt liv förändrats på så sätt att jag numera har en lägenhet. Det känns jättebra än så länge. Det är faktiskt min första natt i den... Tillsammans med mannen i mitt liv, en katt.
Vilket leder oss till vad som inte har förändrats i mitt liv... Jag kan summera det i ett ord: Kärlek. Kärlek till andra och till mig själv. Förälskelser kommer och går, men i 99% av fallen är de obesvarade och i den sista 1% blir jag skraj och springer åt andra hållet. Kärlek, förhållanden, kärlek, sex, kärlek. Kärlek, kärlek, kärlek. Jag är en hopplös rookie.
Jag sätter ribban för högt när det gäller vilken typ av killar jag crushar på. Sådana som är way out of my league. Men jag tror att det är så jag vill ha det. Ouppnåeliga. Jag är livrädd för första kyssar och hjärtklappningar. Att ge mig själv till någon annan, fysikt och psykiskt.
Nu senast har jag gått och suktat efter en 19-åring som jag tyckt varit söt i flera år. Vi älskar samma musik och vi har pratat en del på facebook. Han är smal och söt och populär och hade en flickvän så det stämde bra in i min profil: ouppnåelig. Vi klickade och det kändes lite pirrigt, men ändå safe eftersom han har flickvän så han inte tror att jag försöker stöta på honom. Men så tog det slut med lilla tjejen. Och nu vågar jag inte skriva till honom längre. Han kommer ju tro att jag vill ha honom! Fast... Det vill jag ju. Men jag skulle aldrig våga. Inte våga rulla tunga och riskera att hjärtar hoppar ur led.
Någon sa en gång att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv. Och det stämmer bra. Därför är kärlek fortfarande inte möjligt för mig. Jag älskar inte mig själv. Har aldrig gjort och kommer nog aldrig att göra det.
Nej, det var inte mening att jag skulle låta så här dramatisk. Antar att det är bloggens effekt på mig. Så tack, gamla kompis. Det var skönt att få skriva av sig.
Nu ska jag gå och bädda inför min första natt i min första
lägenhet.
På återseende... eller inte.
Kommentarer